J o h a n n a
Jag behöver dig idag, och hoppas du ler och skrattar med mig idag.
Jag fick låna en ängel, som spred sitt ljus i mitt liv, i varje andetag. Du togs bort från mig alldeles för tidigt. Du gav mig allt ett hjärta kan. Du lever kvar i mig, när jag lundar kan jag se dig omgiven av ljus, tätt intill mitt hjärta. När jag lyssnar hör jag hur du närmare dig, steg för steg. Du fanns med i mitt förflutna, men vart jag än befinner mig idag, imorgon eller om en måndag, så är du alltid där. För evigt finns du här, i mitt hjärta. En ängel flög förbi, stannade ett tag och mot himmelen sedan så fri. Men hon lämnade sin kärlek, sitt leende på vår jord. Som en sol som värmer mig och som en himmelens stjärna.
Jag sitter här och skriver igen, ett datum som varje år återkommer. Men det finns egentligen inga ord kvar, för inga ord får dig tillbaka. Inga ord kan beskriva saknaden, sorgen, ensamheten, men även lyckan jag känner för att du förhoppningsvis mår mättre. Och det finns heller inga ord för hur mycket jag älskar dig. För det kommer aldrig gå att beskriva i ord, även fast jag gjort ett och annat ganska hyggligt försök. Det måste jag allt erkänna. För det är ganska skönt att skriva av sig, sätta ord på känslor. Även fast det inte går att jämföra med vad jag känner. Jag älskar dig, och kommer alltid göra. Och det vet de flesta vid det här laget nu... Jag vet att du alltid kommer finnas i mitt hjärta, i mig, runt mig. Jaa.. överallt tills jag dör. Eller tills jag låter dig gå.
Den 19 april, kommer alltid göra ont, det kommer alltid kännas lite mer, finnas lite mer. Det kommer alltid kännas som man lever lite hårdare, lite mer på riktigt. Men jag vet även att med tiden kommer det göra mindre ont, och kännas lite bättre. De negativa kommer försvinna och kvar blir de positiva. Minnen jag delat med dig. Kanske kommer det alltid kännas som jag är halv, jag vet inte. Men kanske kommer det försiktigt övergå i något annat, något som man inte kan förklara i ord? Något som man inte kan ta på? Sätta ord på? Jag vet inte, och det enda som får visa det är framtiden. Kanske kommer jag i framtiden kunna prata om dig mer öppet, se ljust på det. Jag hoppas det, men jag hoppas aldrig att jag glömmer dig.
Jag vet att hur det hemska kommer det "goda". Efter regn kommer solsken. Jag vet redan nu att jag utvecklats som person. Två år, det är en lång tid. För två år sedan, 2007, levde jag inte. När jag sakta men säkert började orka hösten 2007, var det inte för min skull, utan för hennes skull. Bara för hennes skull. Våren 2008, levde jag sakta men säkert inte bara för henne utan för mina nära oh kära. Först sent 2008/början på 2009, kunde jag med ärlighet säga att nu, nu lever jag för henne, för mina när och kära, men även för min egen skull. För att jag vill leva. Jag har även lärt mig att jag inte kan kontrollera allt, att detta absolut inte, under några omständigheter var mitt fel. Men jag har även lärt mig att folk tror att jag är stark, hela tiden. Att jag klarar mig. Mina vänner och folk i min omgivning, tror att jag är stark, de säger att jag klarar allt /.../ Men vad hände med att vänner ska ställa upp? Finnas där, fast ni påstår att jag är så jävla stark? Jag är inte stark, mitt yttre kanske säger det, men mitt inre säger något helt annat. Trots att det låter hemskt, ser jag dig som stark. Du må ha tagit livet av dig, men jag ser dig som en stark person. Du genomgick mycket, mer än jag någonsin kommer förstå, fast jag vet. Och ändå orkade du, länge. Inte tillräckligt länge, men länge. Du var stark, och jag vet att det kommer låta hemskt. Men du "vågade" ta livet av dig, det är inte många som "vågar". De finns flera som säger "jag ska ta livet av mig" blaahaablahhaa, men det blir ingen handlig (vilket i o f s är tur) men du gjorde det. Och hur fittigt och egoistiskt självmord än är, så är det starkt. Enligt mig krävs det mod för att göra det. Jag önskar/önskade bara att du var så stark att du orkade leva.
Jag älskar dig
kommer alltid göra
och jag glömmer aldrig dig.
R.I.P johanna Edelberg. 1991-06-13 - 2007-04-19
Det bästa någonsin <3
